Vår Herres Åjerkomsj Och Dess Ändamåli Alltings Återställese.

— Vår Herres andra tillkommelse personlig och inträffande före tusenårsåldern.
— Dess forhållande till den första tillkommelsen. 
— Utväljandet af församlingen och världens omvändelse. 
— Utkorelse och fri nåd. 
— Hoppets fångar. 
— Profetiornas vittnesbörd om återställelse. 
— Vår Herres återkomat, tydligen församilngens och världens hopp.

«Och att han må sända den åt eder utkorade, Jesus Kristus, hvilken himlen måste upptaga intill tiderna för alltings återställelse, om hvilka Gud af ålder har talat genom sina heliga profeters mun.» 
                  Apg. 3: 20, 21.

If Jesus has been with the church
for 2,000 years,
why did he promise
to come again?

»Se, jag är med eder alla dagar intill världens ände»  (Matt. 28: 20),

och genom sin ande och sitt ord har han beständigt varit med församlingen, ledande, styrande, tröstande och uppehållande sina helgon under all deras bedröfvelse. 

   Men ehuru församlingen på ett välsignadt sätt varit medveten om Herrens kännedom om alla hennes vägar och om hans ständiga omsorg och kärlek, så längtar hon likväl efter hans utlofvade personliga återkomst, ty då han sade:

»Och när jag har gått bort och beredt eder rum, skall jag komma tillbaka» (Joh. 14: 3),

så åsyftade han därmed säkerligen en andra personlig tillkommelse.

»Se, jag kommer snart, och min lön med mig.»

Och den inspirerade Johannes svarar:

»Amen, kom Herre Jesus.»  
-- Upp. 22: 12, 20. 

    Ganska många mena, att då syndare omvändas, så utgör det en del af Kristi tillkommelse, och att hand på sådant sätt skall fortfara att komma, till dess hela världen är omvänd.  Då, säga de, skall han till fullo hafva kommit.

Buddhism

»i de yttersta dagarna tillstunda svåra tider, ty människorna skola vara egenkära...älskände vällust mer än Gud» (2 Tim. 3: 1-4), att

»onda människor och bedragare skola gå allt längre i ondska, förvillande(Vers 13.)  

    De glömma Mästarens särskilda varning till sin lilla hjord:

»Hafven akt på eder själfva, att icke tilläfventyrs...den dagen kommer eder plötsligt uppå; ty såsom en snara skall han komma öfver all som bo på hela jordens yta.»  (Luk. 21: 34, 35.) 

     Då det åter heter: »Alla jordens folk skola jämra sig öfver honom», när de se honom komma (Upp. 1: 7), kunna vi vara förvissade, att ingen antydan göres på syndares omvändelse. 

     Jämra sig väl alla öfver syndares omvändelse?  Tvärt om, i fall detta ställe, såsom nästan alla medgifva, har afseende på Kristi närvaro på jorden, lär det, att alla på jorden ej komma att älska hans uppenbarelse, hvilket de för visso skulle göra, om de alla voro omvända.  

    De säga, att när [page 95] världen blifvit omvänd och Satan bunden och man kommit Herrens kunskap att uppfylla hela jorden, och när folken icke mer lära sig strida, då skall församlingens verk i hennes närvarande skick vara afslutadt, och att, när hon fullbordat denna stora och svåra uppgift, då kommer Herren för att afsluta jordens angelägenheter, belöna de troende och fördöma syndarne.  

--att Kristus kommer, innan världen blifvit omvänd, och att ändamålet med hans regering ar att omvända världen; att församlingen nu är stalld på prof, och

--att den utlofvade belöningen för öfvervinnarne är,

--att de först skola förhärligas och sedan deltaga med Herren Jesus i denna regering, som är det af Gud förordnade medlet att välsigna världen och att låta Herrens kunskap komma till hvarje skapad varelse. 

Detta är Herrens särskilda löften:

»Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron.»  (Upp. 3: 21.)

»Och de blefvo lefvande och regerade med Kristus i tusen år.»  -- Upp. 20: 4.

Witnessing
to the world
does not imply
the conversion
of the world.

»Detta evangelium om riket skall varda predikadt i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma.»  (Matt. 24: 14.) 

    Man påstår, att detta har afseende på världens omvändelse före evangelieålderns slut. 

     Men det att vittna för världen innebär ej världens omvändelse.  Texten säger intet om huru vittnesbördet kommer att mottagas.  Detta vittnesbörd har allaredan blifvit aflagt.

    År 1861 visade bibelsällskapens berättelser, att evangelium hade blifvit offentliggjordt [page 96] på hvarje jordens språk, ehuru ej alla jordens millioner hade mottagit det.  Nej, icke hälften af de sexton hundra millionerna lefvande hafva någonsin hört Jesu namn.  Likväl är det i texten nämnda villkoret uppfylldt: evanelium har blifvit predikadt i hela världen till ett vittnesbörd – for alla folk.

    Vittnandet för världen under denna ålder är ett biändamål.

"At [God’s]
right hand" –
not a location,
but authority
and power.

 
King Charles II
on his throne

»Sätt dig på min högra sida, till dess jag har lagt dina fiender dig till en fotapall.»  (Ps. 110: 1.) 

    Den sväfvande, obestämda föreställningen beträffande denna text tyckes vara, att Kristus sitter på en materiell tron någonstädes i himmelen, till dess verket att göra allting underdånigt blifvit fullbordadt för honom genom församlingen, och att han sedan kommer för att regera. Detta är en missuppfattning. 

     Den Guds tron, som här åsyftas, är ej en materiell tron utan har afseende på hans höga myndighet och härskarskap, och Herren Jesus har blifvit upphöjd till att dela detta härskarskap.  Paulus förklarar:

»Gud har upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn.» 

    Han har gifvit honom myndighet öfver hvarje annan myndighet, näst Fadern.  Om Kristus sitter på en materiell tron, till dess hans fiender äro lagda till hans fotapall (till dess de alla äro underkufvade), då kan han naturligtvis ej komma, förrän allting är bragt till underdånighet. 

Men om »högra sidan» har afseende på, ej en gifven plats eller säte utan såsom vi påstå, makt, myndighet, härskarskap, så följer däraf, att den ifrågavarande texten på intet vis motsäger det andra skriftstället, som lär, att han i kraft af den makt, [page 97]  hvarmed han är beklädd, kommer för att »underlägga sig allting».  (Fil. 3: 21.) 

     T. ex., då vi säga, att kejsar Wilhelm sitter på Tysklands tron, tänka vi därvid ej på kungasätet, hvilket han i själfva verket sällan intar.  När vi säga, att han sitter på tronen, så mena vi, att hand regerar öfver Tyskland.  Högra sidan betecknar den förnämsta platsen, den högsta rang och värdighet, den högsta ställning af ynnest, näst efter den högste styresmannen. 

    Sålunda blef furst Bismarck upphöjd eller satt på maktens högra sida af tyske kejsaren, och Josef var på Faraos högra hand i Egyptens rike – ej bokstafligen utan enligt det vanliga uttryckssättet.

     Jesu ord till Kaifas öfverensstämma med denna tanke:

»Härefter skolen I få se Människosonen sitta på kraftens högra sida och komma på himmelens skyar.»  
(Matt. 26: 64.)

     Han skall vara på högra sidan, då han kommer, och skall förblifva på högra sidan under det tusenåriga riket och för alltid. 

The second advent RESTORES.

     Sedan vår frälsare gifvit sitt lif till en återlösen för alla, uppfor han till himmelen för att frambära detta offer för Fadern, sålunda bringande försoning för människans orättfärdighet.  Han dröjer där och tillstädjer »denna världens furste» att fortsätta det ondas herravälde, till dess utväljandet af »bruden, Lammets hustru», skett, hvilken för att anses värdig sådan heder måste öfvervinna den närvarande onda världens inflytande. 

    Då är tiden inne, då verket att gifva människovärlden de stora välsignelser, som tillförsäkrats [page 98]dem genom hans offer, skall taga sin början, och han skall utgå for att välsigna alla jordens släkter.

    Men Gud hade »för oss» -- den kristna församlingen -- »sörjt för någonting bättre» (Ebr. 11: 40).  Således är det för vår skull, som Kristus-personens regering är skild från hufvudets lidanden genom dessa nitton århundraden.

The selection
of the church...

     Eller i stället för att säga, att den andra tillkommelsens verk skulle ha följt omedelbart på det, som utfördes vid den första tillkommelsen, låt oss hellre säga, att så vida Jehova ej hade beslutit att göra ett urval af en »liten hjord», »Kristi kropp», skulle den första tillkommelsen ej inträffat, då den skedde, utan skulle ha försiggått vid tiden för hans andra tillkommelse, och det skulle hafva blifvit blott en tillkommelse. 

    Ty Gud har tydligen haft för afsikt att tillstädja det onda under sex tusen år, och att allas rentvagning och återställelse skall ske under det sjunde årtusendet. 

    Detta skall för somliga utgöra en förklaring på det skenbara dröjsmålet a Guds sida i att meddela de välsignelser, [page 99] som utlofvats, och som beredts genom återlösningen.  Välsignelserna skola komma på bestämd tid i enlighet med den ursprungliga planen, ehuru – for ett härligt syftemål – priset erlades längre på förhand, än människor skulle hafva väntat. 

God has not yet even attempted
the world’s conversion.

»hvilken himmelen måste upptaga, intill tiderna för alltings återställelse» etc.  (Apg. 3: 21.) 

     Enär skriften alltså lär, att ändamålet med vår Herres andra tillkommelse är alltings återställelse, och att bid tiden för hans uppträdande folken äro så långt ifrån att vara omvända, att de vredgas (Upp. 11: 18) och göra motstånd, så måste det medgifvas, antingen att församligen ej skall lyckas utföra sin mission, och att Guds plan så till vida kommer att slå fel, eller ock, såsom vi påstå och hafva visat, att världens omvändelse i den närvarande tidsåldern ej var något, som affordrades församlingen, utan att hennes kall har varit att predika evangelium i hela världen til ett vittnesbörd och att under gudomlig ledning förbereda sig för sitt stora framtida verk. 

     Gud har ännu på intet vis uttömt sin förmåga att omvända världen.  Nej hvad mer är, han har ännu icke ens företagit sig att omvända världen.

     Vi hafva endast i starka ordalag återgifvit, hvad några af de förnämsta sekterna – baptister, presbyterianer och andra – tro och lära, att nämligen Gud nu håller på att utkora eller utvälja ur världen en »liten skara», en församling. 

    De [page 100] hålla före, att Gud icke kommer att göra något mera än att välja denna församling, hvaremot vi finna, att skriften lär ett ytterligare steg i den gudomliga planen: en återställelse för världen, som skall utföras genom den utvalda församlingen, sedan denna blifvit fulländad och förhärligad. 

     Den »lilla hjorden» af segervinnare i denna evangelii tidsålder utgör endast kroppen af den »säd», i eller genom hvilken alla jordens släkter skola välsignas. 

     Det sakförhållande, att världen ännu icke blifvit omvänd, och att Herrens kunskap ännu icke uppfyllt jorden, ar ett bevis på att det ännu icke blifvit utsändt i detta ärende.

"Rightly dividing the word of truth"

Two lines
of thought
divide Christians:

     Denna omständighet bör leda oss att genast antaga, att båda på ett eller annat sätt måste vara sanna; men på intet annat sätt kunna de förenas än genom att iakttaga himlens lag, ordning, och att »rätt dela sanningens ord» rörande detta ämne. 

    Denna ordning, sådan den ar framställd i tidsåldrarnas plan, skall, om den iakttages, tydligen gifva vid handen, att under det utkorelse pågått under den närvarande och de flydda tidsåldrarna, så utgör hvad som till åtskillnad kallas fri nåd Guds nådesbevisning för världen i allmänhet under tusenårsåldern. 

     Om man behåller i minnet de åtskiljande dragen i tidsskedena och hushållningarna, af hvilka vi gjorde ett utkast i ett föregående kapitel, och alla stallen, som ha afseende [page 101] på utkorelse och fri nåd, undersökas och förläggas till sin rätta tid, skall man finna, att alla de, som handla om utkorelse, gälla om den närvarande och flydda tidsåldrar, medan de återigen, som lära fri nåd, äro fullt tillämpliga på nästkommande tidsålder. 

Vs.

Free Grace

     Läran om fri nåd, som förfäktas af arminianerna, är en mycket mera storartad företeelse af Guds nåd, än dess ifrigaste förespråkare någonsin hafva lärt. 

    Guds nåd eller ynnest i Kristus är städse fri i den meningen, att den är oförtjänt; men allt sedan människan föll uti synd intill närvarande tid, ha vissa af Guds nådesbevisningar varit inskränkta till vissa enskilda personer, folk och klasser, under det att i nästa tidsålder hela världen kommer att inbjudas till andel i de ynnestbevisningar, som då erbjudas, på villkor, som då kungöras for alla, och hvem som vill får komma och dricka af lifvets källa för intet. – Upp. 22: 17.

God’s selection
of Israel
is a type
of the great work for the world.

"I am not sent but to the lost sheep
of the house
of Israel." 
Matthew 10:5,6

     Blicka vi tillbaka, så varseblifva vi utväljandet eller valet af Abraham och vissa af hans efterkommande såsom de kanaler, genom hvilka den utlofvade säden, som skulle välsigna alla släkter på jorden, skulle komma.  (Gal. 3: 29.) 

     Vi märka ock utväljandet af Israel bland alla folk såsom det ena, genom hvilket Gud på ett förebildligt sätt visade, huru det stora verket för världen skulle komma att utföras.  Dess befrielse ur Egypten, dess Kanaan, dess olika förbund, dess lagar, dess offer för synder, för utplånande af skuld och för folkets bestänkning och dess prästerskap för verkställande af allt detta – allt är en framställning i förminskad skala och på ett förebildligt sätt af det verkliga prästerskapet och de verkliga offren för människovärldens [page 102] renande. 

     Gud sade, tilltalande folket:

»Eder allena bland alla släkter på jorden har jag särskildt låtit mig vårda om.»  (Amos 3: 2.)

    Detta folk allena kännes Gud vid, till dess Kristus kom, ja, äfven efteråt, ty hans verksamhet var begränsad till dem, och han ville icke tillåta sina lärjungar gå till andra – sägande, då han utsände dem:

»Gån icke bort på hedningarnes väg och gån icke in i en samaritisk stad.» 

    Hvarför det, Herre?  Emedan, förklarar han,

»jag icke är utsänd utan till de förlorade fåren af Israels hus».  (Matt. 10: 5, 6;  15: 24.) 

    Hela hans tid ägnades åt dem ända till hans dod, och där gjorde han sitt första verk för världen, där utvecklade han först sin fria och obegränsadt öfverflödande nåd, hvilken i »sinom tid» skall i sanning blifva en välsignelse för alla. 

    Kasta en blick på en världskarta och se, hvilken liten del som i någon nämnvärd grad är upplyst eller välsignad genom Kristi evangelium.  Jämför dig med dina företräden och kunskaper med de millioner, hvilka i dag ligga i hednamörker, hvilka aldrig hört kallelsen och följaktligen ej voro kallade. 

    När den utkallade skaran (kallade till att vara Guds barn, Guds arfvingar och medarfvingar med Jesus Kristus, vår Herre, och hvilka hafva gjort sin kallelse och utkorelse fast) är fulltalig, då skall Guds plan för världens frälsning endast vara i sin begynnelse.

"The Spirit
and the Bride
say, Come!"

»Fridens Gud skall snarligen förtrampa Satan under edra fötter.»  (Rom. 16: 20; 1 Mos. 3: 15.) 

    Evangelii ålder gör [page 103] den kyska jungfrun, den trogna församlingen redo för den kommande brudgummen.  Och i slutet af åldern, då hon har »tillredt sig» (Upp. 19: 7), kommer brudgummen, och de, som äro redo, gå in med honom till brollopet – den andre Adam och den andra Eva blifva ett, och då begynner det härliga återställelseverket.

     I nästa hushållning, den nya himmelen och den nya jorden, skall församlingen ej längre vara den trolofvade jungfrun utan bruden, och då skola

»anden och bruden säga: Kom!  Och den som hör det, han säge: Kom!  Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.» -- Upp. 22: 17.

    Och det är en välsignad sanning, att fri nåd i fullaste mått ej blott för de lefvande utan ock för dem, som hafva dött, är försedd i vår Faders plan, hvilken nåd utgör det välsignade tillfället i den kommande tidsåldern.

     Men lika säkert som Jesus dog för alla, måste de alla få de välsingelser och de tillfällen, som han köpt med sitt eget dyra blod.  Följaktligen måste vi vänta välsignelser i tusenårsåldern för alla dem, som äro i sina grafvar, så väl som för alla, hvilka icke äro i desamma; och härför skola vi finna ymniga bevis, [page 104] då vi se djupare in i Herrens vittnesbörd om saken. 

    Det är med anledning af Guds plan för deras frigörelse, som de, hvilka äro i grafven, kallas »hoppets fångar».  

What has become of the multitudes who have died?

What is their condition?

     Man beräknar, att omkring ett hundra fyrtiotre tusen millioner människor hafva lefvat på jorden under de sex tusen år, som förflutit sedan Adams skapelse.  Den mest frisinnade beräkning, som rimligtvis kunde göras, skulle gifva vid handen, att af dessa mindre än ett tusen millioner vore Guds heliga. 

     Denna frikostiga beräkning lämnar som återstod den oerhörda summan af ett hundra fyrtiotvå tusen millioner (142,000,000,000), som ingingo i döden utan tro och hopp på det enda namn, som är gifvet under himmelen eller ibland människor, i hvilket vi måste frälsas.  Ja, det stora flertalet af dessa ha aldrig vetat af eller hört om Jesus och kunde ej tro på den, om hvilken de ej hort. 

     Hvad fråga vi, har blifvit af denna ofantliga mängd, om hvilka siffror gifva en helt och hållet otillräcklig föreställning?  Hvad är och hvad blir deras tillstånd? 

     Har Gud icke träffat någon anstalt för dessa, hvilkas tillstånd och omständigheter han måste hafva förutsett? 

    Eller har han allt ifrån världens grundläggning träffat en usel och skoningslös anstalt för deras hopplösa eviga pinande såsom många af hans barn påstå! 

    Eller har han i höjden och djupet och längden och bredden af sin plan ännu i beredskap ett tillfälle för alla att komma till kunskap om detta enda namn och genom att lydigt foga sig efter villkoren få åtnjuta evigtvarande lif? 

Arminianism

Ateismen svarar: »De döda äro döda, för evigt; det finnes intet efter detta; de skola aldrig lefva igen.»

Kalvinismen svarar: »De blefvo ej utkorade till frälsning.  Gud har förutbestämt och predestinerat dem [page 105] till förtappelse – till att gå till helvetet – och där äro de nu, vridande sig i kval, och där skola de för alltid kvarblifva, utan hopp.» 

Arminianismen svarar: »Vi tro, att Gud urskuldar många af dem på grund af okunnighet.  De, som gjorde så godt de förstodo, äro säkra på att blifva en del af ’de förstföddas församling’, äfven om de aldrig hört talas om Jesus.»

Peter's Faith

     Men understöder  skriften denna sista åsikt?  Lär den, att okunnighet är en frälsningsgrund? 

    Nej, den enda frälsningsgrund, som nämnes i skriften, är tro på Kristus såsom vår Återlösare och Herre. 

»Af nåden ären I frälsta genom tron.»  (Ef. 2: 8.) 

     Rättfärdiggorelse genom tron är den grundsats, som utgör underlaget for kristendomens hela system.  På tillfrågan:  Hvad måste jag göra för att blifva frälst?  svarade apostlarna:

»Tro på Herren Jesus Kristus.»  »Det är icke något annat namn under himmelen, bland människor gifvet, i hvilket vi skola blifva frälsta» (Apg. 4: 12), och

»hvar och en, som åkallar Herrens namn, skall varda frälst». – Rom. 10:13.

The Gospel sent
to the Gentiles

Will ignorance
save men?

The Law did not bring life to Israel

»Huru skola de åkalla den, på hvilken de icke tro?  Och huru skola de tro den, som de icke hafva hört?» -- Rom. 10: 14.

     Somliga påstå, att Paulus lär, att okunnighet skall frälsa människor, då han säger, att

»hedningarna, som icke hafva lagen,... äro...sig sjalfva en lag».  (Rom. 2: 14.) 

    De sluta af detta, att den lag, deras samvete erbjuder, är tillräcklig att rättfärdiggöra dem. 

     Men dessa missförstå Paulus.  Hvad han leder i bevis är, att hela världen är brottslig för Gud (Rom. 3: 19), att hedningarna, som ej had den skrifna lagen, blefvo [page 106] fördömda, ej rättfärdiggjorda genom samvetets ljus, som, vare sig det urskuldade dem eller anklagade dem, bevisade, att de voro ofullkomliga och ovärdiga att lefva, alldeles såsom judarna, hvilka hade den skrifna lagen, blefvo fördömda genom densamma,

»ty genom lagen kommer syndens kännedom».  (Rom 3: 20.)

     Den till judarna gifna lagen uppenbarade deras svaghet och var ämnad att visa dem, att de voro ur stånd att rättfärdiga sig själfva inför Gud, ty

»intet kött skall af lagens gärningar varda rättfärdigadt inför honom» (Gud). 

    Den skrifna lagen fördömde judarna, och hedningarna ägde nog samvetsljus till att fördöma dem; och sålunda är hvarje mun tillstoppad från att göra anspråk på rättighet att lefva, och så står hela världen brottslig inför Gud. 

»ingen rättfärdig finnes, icke en enda».  (Rom. 3: 10.)

    Och sålunda stänger skriften hvarje hoppets dörr utom en, i det den visar, att icke en af de fördömda är i stånd att tillförsäkra sig evigt lif genom förtjänstfulla gärningar, och att det lika litet tjänar till något att åberopa okunnighet såsom en frälsningsgrund. 

    Okunnighet kan icke berättiga någon till belöning för tro och lydnad.

    Vi beundra deras varmhjärtade frisinthet och deras höga tanke om Guds godhet, men vi uppmana dem att ej öfverila sig i fråga om att förkasta eller lämna utan afseende bibelns framställningar.  Gud har en välsignelse [page 107] för alla på ett bättre sätt an genom okunnighet.

What will happen
to the heathen?

    Om de alla eller ock blott hälften af dem blefve frälsta genom okunnighet, sa tillfogar man dem en afgjord skada genom att sända dem missionärer för att undervisa dem om Kristus, ty endast omkring en på tusendet tror, när missionärerna komma till dem. 

     Om denna föreställning vore riktig, vore det mycket bättre att låta dem förblifva i okunnighet, ty då skulle ett mycket storre antal blifva frälst. Om vi fortsätta samma tankeföljd, kunna vi då ej draga dem slutsatsen, att om Gud hade lämnat alla i okunnighet, så skulle alla blifva frälsta? 

     I så fall var Kristi tillkommelse och död gagnöls, apostlars och helgons predikan och lidande voro fåfänga, och det så kallade evangelium är, i stället för att vara goda nyheter, mycket dåliga nyheter. 

    Att missionärerna sändas till hedningarna af dem, som hylla den kalvinistiska eller fatalistiska åsikten om nådavalet, att hvarje enskild persons eviga framtid blef oföränderligt bestämd, innan han fick tillvaro, är i ännu högre grad orimligt och förnuftslöst.

How will the
"good tidings
of great joy"
be to
"ALL PEOPLE"?

     Medan den visar, att hvarje annan hoppets dörr är stängd för släktet, så ställer den på vid gafvel en dörr, den enda dörren, och utropar, att enhvar som vill, må gå in till lif.  Och den visar, att alla, som nu icke se eller uppskatta den välsignade förmånen att få gå in, skola, då tiden kommer, bringas till en full kännedom därom och till ett fullt [page 108] uppskattande däraf. 

     Det enda sätt, hvarpå någon enda af det fördömda släktet får och kan komma till Gud, är ej genom förjänstfulla gärningar, ej heller genom okunnighet utan genom tro på Kristi dyra blod, som borttager världens synd.  (1 Pet. 1: 19;  Joh. 1: 29)

    Detta är evangelium, det goda budskapet om stor glädje, som

»skall vederfaras allt folket». 

     Antag, att vi se på dessa ting alldeles så, som Gud berättar dem för oss, och att vi lämna rättfärdigandet af hans karaktär åt honom själf.  Låtom oss fråga: Hvad har blifvit af de ett hundra fyrtiotvå tusen millionerna?

    Hvad som än är deras närvarande tillstånd, så kan det ej vara deras fulla vedergällning; ty Petrus säger, att Herren vet att

»förvara de orättfärdiga till domens dag för att straffas» (2 Pet. 2: 9, eng. öfv.);

det skall han ock göra.

     Låtom oss se: om vi tänka oss det förflutna och det närvarande såsom de enda möjliga tillfällena och lämna å sido allt hopp om en återställelse i den kommande åldern, huru skola vi då förstå sådana ord som dessa:

»Gud är kärlek» och

»Så alskade Gud världen, att han utgaf sin enfödde Son, på det att hvar och en, som tror på honom, icke må förgås.»  (1 Joh. 4: 8; Joh. 3: 16.)

   Tyckes det ej, att om Gud älskade världen så [page 109] högt, så kunde han hafva träffat anstalter icke endast för att de troende måtte frälsas utan ock för att alla måtte höra, så att de kunde tro? 

»Det var det sanna ljuset, hvilket upplyser hvarje människa, som kommer i världen» (Joh. 1: 9, eng. öfv.),

säger vår iakttagelse: Det är icke så, hvarje människa har icke blifvit upplyst; vi kunna icke se, att Herren har upplyst mer än några få af jordens milliarder.  Till och med i denna jämförelsevis upplysta tid vise millioner hedningar intet spår af sådan upplysning; så var ock förhållandet med sodomiterna och hopar af andra i flydda åldrar.

"Behold, I bring you good tidings
of great joy,
which shall be to
ALL PEOPLE."
Luke 2:10

     Vi läsa, att Jesus Kristus af Guds nåd smakade döden »för alla».  (Ebr. 2: 9.) 

    Men om han smakade döden för de ett hundra fyrtiotre milliarderna, och om af någon orsak offret blir verksamt för endast en milliard, var icke då återlösningen ett jämförelsevis misslyckadt verk?  Och säger ej aposteln i så fall för mycket? 

     Då vi åter läsa:

»Se, jag bådar eder stor glädje, som skall vederfaras allt folket (Luk. 2: 10),

och då vi vid en blick omkring oss finna, att det är endast en »liten hjord», for hvilken det varit goda nyheter och ej för allt folk, skulle vi ej kunna låta bli att undra, huruvida ej änglarna hade öfverdrifvit det goda och omfattande i sitt budskap samt öfverskattat betydelsen af det verk, som skulle utföras af Messias, hvilken de bebådade.

»En är Gud, en är ock medlare mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, han som gaf sig själf till en lösen för alla.»  (1 Tim. 2: 5, 6.) 

    En lösen för alla?  Om så är, hvarför skulle icke alla de lösta hafva någon nytta af Kristi död?  Hvarför skulle icke alla komma till kunskap om sanningen, att de må tro?

The Crucifixion

»som gaf sig själf till en lösen för alla, hvarom det i sinom tid skulle vittnas». 

    Gud har en tillbörlig »tid» för allting.  Han kunde hafva betygat det för dessa i deras förflutna lifstid; men att han icke gjorde det bevisar, att deras tillbörliga tide måste ligga i framtiden. 

     För dem, som komma att tillhöra församlingen, Kristi brud, och dela rikets ära, är närvarande tidsålder den tillbörliga eller »behagliga tiden» att höra, och den som nu har öron till att höra, han höre och gifve akt, och han skall blifva välsignad därefter.

     Ehuru Jesus erlade lösen för oss, innan vi föddes, var det icke vår tillbörliga tid att höra talas därom förrän många år därefter, och endast vår riktiga uppfattning däraf medförde ansvar, och detta endast i mån af vår begåfning och förståelse. 

    Samma grundsats gäller om alla: då Guds »tid» är kommen, skall det betygas för alla, och för alla skall då finnas möjlighet till att tro och därigenom välsignas.

    Det skriftställe, man framför allt anför för att bevisa denna allmant hyllade åsikt är, att där trädet faller,

»där blifver det liggande».  (Pred. 11: 3.) 

How will
"all men"
come to know
the truth?

The two Adams
of the Bible--
Adam and Jesus.

     Eftersom det icke är Guds afsikt att frälsa människor på grund af okunnighet, utan han

»vill, att alla människor skola...komma till sanningens kunskap»  (1 Tim. 2: 4),

och eftersom massan af människosläktet [page 111] dott i okunnighet, och eftersom det i

»dödsriket...finnes ingen verksamhet eller beräkning eller insikt eller vishet» (Pred. 9: 10),

så har Gud träffat förberedelse för de dödas uppväckande i afsikt att bibringa dem kunskap, tro och frälsning.  Därför är hans plan, att

»såsom alla dö i Adam, så skola ock alla i Kristus göras lefvande, men hvar och en i sin ordning»

--  evangelii församling, bruden, Kristi kropp först sedan, undert tusenårsåldern, alla de, som skola blifva hans under dessa tusen år af hans närvaro (oriktigt återgifvet, tillkommelse), den af Herren bestämda tid, då alla skola känna honom, från den minste till den störste. – 1 Kor. 15: 22.  

     Såsom döden kom genom den förste Adam, så kommer lifvet genom Kristus, den andre Adam.  Allt hvad människosläktet förlorade genom den förste Adam, kommer att återställas genom den andre Adam. 

    Uppväckta till lif med fördelen af erfarenhet af det onda, som Adam saknade, skola de, som med tacksamhet motaga återlösningen såsom Guds gåfva, få fortfara att lefva i evighet på det ursprungliga villkoret af lydnad mot Gud.  Fullkomlig lydnad kommer att fordras, och fullkomlig förmåga att lyda kommer att gifvas under Fridsfurstens rättfärdiga regering.  Här är den frälsning, som erbjudes världen.

»Vi hoppas på den lefvande Guden, hvilken är alla människors frälsare, i synnerhet de troendes.»  (1 Tim. 4: 10.) 

    Här visas oss, att Gud vill frälsa alla människor, men skall icke särskildt (»fullkomligt») frälsa några andra än dem, som komma till honom genom Kristus.  Guds frälsning af alla människor är icke sådan, att den står i strid med eller ignorerar deras valfrihet och ger dem [page 112] lif mot deras vilja:

»Jag har förelagt dig lif och död...Så må du välja lifvet, på det att du och din säd mån lefva.»

Simeon and Jesus

»Mina ögon hafva set din frälsning...ett ljus till hedningarnas upplysning, och ditt folk Israel (sanna israeliter) till pris.» 

     Detta är i harmoni med apostelns förklaring, att det faktum, att Jesus Kristus gaf sig själf till en lösen för alla, kommer att förkunnas för all i sinom tid.  Det är detta, som skall komma till alla människor utan hänsyn till någon deras tro eller vilja. 

    Detta glada budskap om en frälsare kommer att vara för allt folket (Luk. 2: 10, 11), men den särskilda frälsningen från synd och dod skall komma endast till hans folk (Matt. 1: 21) – de, som tro på honom – ty vi läsa om att Guds vrede förblifver öfver den otroende. – Joh. 3: 36.

    Vi se också, att den särskilda frälsning, som troende nu åtnjuta i hoppet (Rom. 8: 24), och hvars verklighet äfven i tusenårsåldern skall uppenbaras för dem, som »på den dagen...tro», är en fullkomlig befrielse från syndens träldom och dödens fördärf till Guds barns härliga frihet.

     Men uppnåendet af alla dessa välsignelser kommer att bero på hjärtelydnad for Kristi rikes lag, och den hastighet, med hvilken fullkomlighet uppnås, kommer att angifva graden af kärlek till konungen och hans kärlekslag. 

True light
will eventually
enlighten
every man.

     Sålunda se vi, att alla dessa hittills svårförstådda texter finna sin förklaring genom de orden: »hvarom det i sinom tid skulle vittnas».  I sinom tid skall det blifva goda tidender om »stor glädje» för »allt folk».  I sinom tid skall det sanna ljuset upplysa hvarje människa, som har kommit till världen.  Och på intet annat sätt kunna dessa skrifställen ratt tillämpas. 

     Paulus fullföljer denna tankegång uttrycksfullt i Rom. 5: 18, 19.  Han resonerar, att såsom alla människor blefvo dömda till döden på grund af Adams öfverträdelse, så har ock Kristi rättfärdighet och lydnad allt intill döden blifvit en orsak till rättfärdiggörelse, och att såsom alla förlorade lif i den förste Adam, så kunna alla, bortsedt från personlig ovärdighet, erhålla lif genom att mottaga den andre Adam.

God says to Israel,

     Petrus säger oss, att denna återställelse omtalas »genom (alla, eng. öfv.) de heliga profeternas mun».  (Apg. 3: 19—21.)  Alla lära densamma.  Hesekiel säger om dalen med de förtorkade benen:

»Dessa ben, de äro alla Israels barn.» 

"And ye shall know that I am the Lord, when I ... shall put my spirit in you, and I shall place you in your own land;

"Then shall ye know that I the Lord have spoken it, and performed it,
saith the Lord."
    Ezekiel 37:11-14

Ezekiel’s Vision – Valley of Dry Bones

Menorah in Israel

Vineyard in Israel

»Se, jag vill öppna edra grafvar och hämta eder, mitt folk, upp ur edra grafvar och låta eder komma till Israels land.  

»Och i skolen förnimma, att jag är Herren, när jag öppnar edra grafvar och hämtar eder, mitt folk, upp ur edra grafvar.  

»Och jag skall låta min ande komma in i  eder, så att I åter blifven lefvande, och skall låta eder få bo i edert land; och I skolen förnimma, att jag, Herren, har talat det, och att jag också gör det, säger Herren.» -- Hes. 37: 11—14.

     Härmed öfverensstämma Pauli ord (Rom. 11: 25, 26) -- »Förhärdelse har endels träffat Israel, till dess hedningarnas fullhet (den utvalda skaran, Kristi brud) har ingått.  Och då skall hela Israel varda frälst», eller föras tillbaka ur sitt öfvergifna tillstånd.  Ty

»Gud har icke förkastat sitt folk, hvilket han hade [page 114] förut känt».  (Vers 2.) 

De voro utstötta från hans ynnest, medan Kristi brud höll på att utväljas, men skola återupptagas, då detta verk är fullbordadt.  (Verserna 28—33.)  Profeterna göra talrika framställningar om huru Gud skall plantera dem igen, och de skola ej mera uppryckas.

»Så säger Herren, Israels Gud:...Jag skall med välbehag vända mitt öga till dem och låta dem komma tillbaka till detta land.  Jag skall uppbygga dem och icke slå ned dem; jag skall plantera dem och icke upprycka dem.  

»Och jag skall gifva dem hjärtan till att känna, att jag är Herren, och de skola vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.  Ty de skola vanda sig till mig af allt sitt hjärta.»  (Jer. 24: 5—7;  31: 28;  32: 40---42;  33: 6—16.) 

     Dessa yttranden kunna icke blott och bart åsyfta återställelse från forna fångenskaper i Babylon, Syrien etc., ty de hafva sedan dess blifvit uppryckta.

»På den tiden skall man icke mer säga: ’Faderna hafva ätit sura drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf.’  

»Nej, hvar och en (som dör) skall dö genom sin egen missgärning.»  (Jer. 31: 29, 30.)

     Detta är icke händelsen nu.  Hvar och en dör icke för sin egen synd utan för Adams synd: »alla dö i Adam». 

    Han att syndens sura vindrufva, och våra fäder fortforo att äta dem, hvarigenom de lämnade i arf ytterligare sjuklighet och uselhet åt sina barn och sålunda påskyndade syndens straffdom – döden.  Den tid, då »hvar och en (som dör) skall dö för sin egen synd» allena, är tusenårsåldern eller återställelsetiden.

     Medan Israel som ett folk förebildade [page 115] hela världen, så var dess prästerskap en förebild af den utvalda »lilla hjorden», Kristi hufvud och kropp, det konungsliga prästerskapet.  Och de offer, den rening och försoning, som gjordes för Israel, förebildade de »bättre offer», den fullare reningen och den verkliga försoningen »för hela världens synder», hvilken värld de tillhöra.

Lot leaving Sodom

     Och hvarför skulle icke sodomiterna få ett tillfälle att uppnå fullkomlighet och evigtvarande lif så väl som Israel eller hvem som helst af oss?  Visserligen voro de ej rättfärdiga, men Israel var det icke, ej heller äro vi, som nu höra evangelium.  »Ingen rättfärdig finnes, icke en», frånsedt Kristi tillräknade rättfärdighet, hans, som dog för alla. 

     Vår Herres egna ord säga oss, att ehuru Gud lät regna eld ned af himmelen och förgjorde dem alla för deras ondskas skull, så voro likväl sodomiterna i hans ögon icke lika stora syndare som judarna, hvilka hade större kunskap.  (1 Mos. 19: 24;  Luk. 17: 29.) 

    Till Kapernaums invånare sade han:

»Om is Sodom de krafter blifvit gjorda, som hafva blifvit gjorda i dig, så skulle det stått intill denna dag.» -- Matt. 11: 23.

Synagogue ruins
at Capernaum

     Sålunda lär vår Herre, att sodomiterna icke hade ett fullt tillfälle, och han garanterar dem ett sådant tillfälle, då han tillägger (vers 24):

»Dock säger jag eder, att för Sodoms land skall det blifva drägligare på domedag än för dig.»

     Hvad domens dag kommer att blifva, och hvad som då kommer att ske, skall visas längre fram.  Här fästa vi blott och bart uppmärksamheten på det förhållandet, att det då kommer att blifva [page 116] drägligt för Kapernaum och ännu drägligare för Sodom, af den orsak, att ehuru ingendera ännu haft full kunskap, ej heller alla de välsignelser, som äro bestämda att komma genom »säden», hade likväl Kapernaum syndat emot större ljus.

The
"New Covenant."

     Och må man ej glömma, att alldenstund Gud lät regna »eld och svafvel från himmelen och förgjorde dem alla» många hundra år före Jesu tid, då det talas om deras återställelse, så innebär detta deras uppväckande, deras utträdande ur grafven.

Salt at the Dead Sea near the
Area of Sodom
and Gomorrah

Ruins at Area
of Sodom

»Jag tog dem bort, då jag såg det godt.»  (Eng. öfv.)

     Hvarken Jesus eller profeten erbjuder någon förklaring på den skenbara partiskheten i Guds handlingssätt, då han förgjorde Sodom och lät andra, som voro mera brottsliga än Sodom, gå strafflösa.  Allt detta kommer att blifva klart, då »i sinom tid» hans stora syften uppenbaras.  

     Gud sin visdom »såg det godt» att göra det, och Jesus säger, att det kommer att blifva drägligare för dem på domens dag än för andra, som äro mera brottsliga. 

    Men under det antagandet, att all pröfning upphör med döden, och att därefter ingen erhåller tillfälle att komma till kunskap om sanningen och att lyda densamma, kunna vi med skäl fråga: Hvarför fann Gud för godt att taga bort dessa människor utan att gifva dem något tillfälle till frälsning genom kunskapen om det enda namn, genom hvilket de kunna blifva frälsta? 

     Svaret är, emedan deras tid ännu icke var kommen.  I »sinom tid» komma de att [page 117] uppväckas ur döden och bringas till kunskap om sanningen och sålunda välsignas tillsammans med alla släkter på jorden genom den utlofvade »säden».  Då komma de att genomgå pröfning för evigt lif.

»Så gå nu åstad och slå amalekiterna och gif dem till spillo med allt, hvad de hafva, och skona dem icke utan döda både män och kvinnor, både barn och spenabarn, både fäkreatur och får, både kameler och åsnor.»  (1 Sam. 15: 3.) 

     Denna skenbarligen vårdslösa förstörelse af lif, tyckes omöjlig att förena med den karaktär af kärlek, som tillskrifves Gud, och med hvad Jesus lärde: »Älsken edra ovänner» etc., till dess vi komma att inse den systematiska ordningen i Guds plan, den tillbörliga tiden för utförandet af hvarje särskild del däraf och den omständigheten, att hvarje medlem af människofamiljen har en plats däri.

    Dessa människor kunde lika godt dö på detta sätt som af sjukdom och pest.  Det betydde föga för dem, enär de blott hade att lära känna det onda, på det att de å tillbörlig tid måtte lära, hvad rättfärdighet är, och blifva i stånd att urskiljka godt och ondt, välja det goda och ärfva lifvet.

Slaying of the Amalekites

»Därför skall jag ock återupprätta dem, Sodom med hennes döttrar och Samaria med hennes döttrar.  Dig skall jag återupprätta [page 118] midt ibland dem.» 

     Den upprättelse, som här afses, kan icke vara något annat än en upprättelse från döden, ty de omtalade personerna voro då döda.  I döden äro alla fångar, och Kristus kommer för att öppna grafvens dörr och förlossa de fångna.  (Es. 61: 1;  Sak. 9: 11.) 

    I versen 55 sages, att de »skola åter blifva, hfad de fordom voro» -- återställas.

The Old Law Covenant will be replaced with
a New Covenant

     Somliga af dessa framkasta den meningen, att Herren i denna profetia måste hafva talat ironiskt till judarna, antydande, att han lika gärna ville bringa tillbaka sodomiterna som dem, men att det ingalunda vore hans afsikt att återställa någondera.  Men låtom oss se, huru följande verser stämma öfverens med denna uppfattning.  Herren säger: 

»Men jag vill nu tänka på det förbund, som jag slöt med dig i din ungdoms dagar, och upprätta med dig ett evigt förbund.  

»Då skall du tänka tillbaka på dina vägar och skämmas, när du får taga till dig dina systrar...

»Men jag skall upprätta mitt förbund med dig, och du skall förnimma, att jag är Herren; och så skall du tänka därpå och blygas, så att du af skam icke mer kan upplåta din mun, då när jag förlåter dig allt hvad du har gjort, säger Herren, Herren.» 

     När ett löfte så är undertecknadt af den store Jehova, kunna alla de, som hafva beseglat att Gud är sannfärdig, med tillförsikt glädjas åt dess visshet, särskildt de som se, att dessa det nya förbundets välsignelser blifvit bekräftade af Gud i Kristus, som har garanterat förbundet genom sitt eget dyra blod.

Father Abraham

»Och så skall hela Israel (lefvande och döda) varda [page 119] frälst (botade från sin blindhet), såsom det är skrifvet: 

»’Från Sion skall förlossaren komma, och han skall bortskaffa ogudaktigheterna från Jakob.  

»Och detta skall vara mitt förbund med dem, då jag borttager deras snyder’... 

»De äro älskade för fädernas skull.

»Ty Guds nådegåfvor och kallelser äro sådana, att han icke ångrar dem.» -- Rom. 11: 26--29. 

     Judarna gjorde ett liknande misstag, då de menade, att alla Guds löften voro till och för dem allena; men då den »rätta tiden» kom och hedningarna blefvo föremål for ynnest, fick kvarlefvan af Israel, de, hvilkas hjärtan voro fria nog att fröjdas åt denna vidsträcktare uppenbarelse af Guds nåd, dela denna ökade ynnest, under det de öfriga blefvo förhärdade genom fördomar och mänsklig tradition. 

    Må de af församlingen, som nu varsna tusenårsålderns gryende ljus med dess nådesförmåner for hela världen, tillse, att de ej må befinnas i strid med det framträngande ljuset och så för en tid blifva blinda för des härlighet och välsignelser. 

    Den förra både förnekar bibelns lära om fri nåd och förvrider jämmerligen den härliga läran om utkorelsen.  Den senare förnekar läran om utkorelsen och är ej i stånd att fatta den välsignade fullheten af Guds fria nåd.

    Denna åskådning har sina goda sidor, den erkänner Guds allvetenhet.  Detta skulle vara vårt ideal af en stor Gud, såvida icke tvenne för storheten väsentliga egenskaper saknades, nämligen kärlek och rättfärdighet.  Ty ingendera af dessa egenskaper visar sig uti att Gud bringade till världen ett hundra fyrtiotvå tusen millioner varelser, hvilka blefvo dömda till eviga kval, innan de föddes, och hånas med högtidliga försäkringar om hans kärlek.  Enär Gud är kärlek, och rättfärdighet är hans trons grundval, kan hans karaktär ej vara sådan.

    Och ehuru evangelium nu, sex tusen år senare, har banat sig väg till endast en mycket ringa del af mänskligheten, så hoppas och tro vi dock med visshet, att om ytterligare sex tusen år skall Gud genom församligens ihärdighet och offervillighet så [page 121] pass hafva botat det af Satan införda onda, att alla, som då lefva, må åtminstone få veta om hans kärlek och hafva tillfälle att tro och frälsas.

God is the Master
of His purposes.

     Af denna åsikt skulle det framgå, att under det Gud höll på att göra anordningar och uttänka planer för sina nyskapade barns bästa, så passade Satan på och omkullkastade genom ett enda mästerdrag alla Guds planer till den grad, att Gud, äfven med uppbjudande af all sin förmåga, måste använda tolf tusen år för att återupprätta rättfärdigheten, om ock blott i sådan mån, att den annu lefvande återstoden af släktet skall hafva tillfälle att välja det goda lika lätt som det onda. 

     Men de förflutna sex tusen årens ett hundra fyrtiotvå tusen millioner och lika många under nästkommande sex tusen år äro, enligt denna åsikt, förtappade for all evighet, trots Guds kärlek till dem, emedan Satan gjorde intrång i hans planer.  På så sätt skulle Satan få tusenden uti evig pina mot en, som Gud frälsar till härlighet.

     Denna åsikt måste infigva människorna en hög föreställning om Satans visdom och makt och en låg tanke om dessa egenskaper hos Gud, om hvilken psalmisten tvärt om förklarar:

»Han sade, och det vardt; han bjöd, och det stod där.»

     Men nej: Gud blef icke öfverraskad eller öfverrumplad af motståndaren, ej heller har Satan i ringaste mån korsat hans planer.  Gud är och har alltid varit fullkomlig herre öfver situationen, och till sist skall man få se, att allting har samverkat till utförandet af hans uppsåt.

     Under det att lärorna om utkorelse och fri nåd, sådana de framställas af kalvinismen och arminianismen, aldrig skulle kunna förenas med hvarandra, [page 122] med förnuftet eller med bibeln, så äro likväl dessa två härliga bibel-läror fullkomligt öfverensstämmande och skona, då de ses i ljuset af tidsåldrarnas plan.

     Då tiden för det onda, orättfärdighet och död kommer att bringas till ett slut genom det maktens herravälde, han då kommer att utofva, och då rättfärdighet, sanning och frid komma att blifva världsomfattande, hvem bor då ej glädjas åt att se hans dag? 

    Och hven, som nu lider med Kristus i förtröstan på det dyrbara löftet, att om vi lida med honom, skola vi ock regera med honom, skall ej lyfta sitt hufvud upp och fröjdas åt hvarje tecken till Mästarens annalkande, vetande däraf, att vår förlossning och vårt förhärligande med honom närmar sig? 

     Säkerligen skola alla, som stå i sympati med hans välsignelsemission och hans kärleksande, hälsa hvarje tecken till hans ankomst såsom ett förebud till den »stora glädje, som skall vederfaras allt folket».