Det Ondas Tillstädjande

Det Ondas Tillstädjande Och Dess Förhållande
Till Guds Plan.

– Hvarför det onda tillstaddes.
– Rätt och orätt såsom principer. 
– Människans rättsmedvetande. 
– Gud tillstadde det onda och konner att låta 
   det lända till godo. 
– Gud är ej syndens upphof. 
– Adams pröfning ingen kikt. 
– Hans frestelse var af svår beskaffenhjet. 
– Han syndade uppsåtligt. 
– Syundens straffdom ej orättvis, ej heller 
   för sträng. 
– Guds visdom, kärlek och rättfärdighet visa 
   sig i allas fördömande i Adam. 
– Guds lag gäller för allt och alla.

Hvarför tillät Gud det ondas närvarande herravälde? 

     ONDT är hvad som åstadkommer olycka; hvad helst som antigen direkt eller indirekt förorsaker lidande af något slag. – Webster.* [*Den förnämsta engelska ordboken. – ö. a.] 
    Detta ämne berör således icke endast mänskliga åkommor, sorger, smärtor, svagheter och dod utan går bakom allt detta för att taga i betraktande dess första orsak, synden, och botemedlet. 
     Eftersom synden är det ondas orsak, så är dess undanrödjande det enda sättet att varaktigt bota sjukdomen.
    Det torde väl knappast finnas någon svårighet, som oftare framträder för det sporjande sinnet än dessa frågor: 

   Hvarför tillät Gud det ondas närvarande herravälde? 
   Hvarför tillät han Satan att framlägga frestelsen för våra första föräldrar, sedan han skapat dem fullkomliga och rättsinniga? 
   Hvarför tillät han Satan att framlägga frestelsen för våra första föräldrar, sedan han skapat dem fullkomliga och rättsinniga? 
   Trots alla försök att afvända den, tränger sig den frågan på en:  Kunde ej Gud hafva hindrat all möjlighet till människans fall?

     Somliga fråga:  Kunde ej Gud, för hvilken allt är möjligt, i tid hafva inskridit för att förekomma det fulla utförandet af Satans afsikt?  Utan tvifvel, men ett sådant inskridande skulle ha förhindrat utförandet af hans egna uppsåt. 

     Hans uppsåt var att lägga i öppen dag det fullkomliga, majestätiska och rättmätigt gällande i sin lag och att både för människor och änglar bevisa de onda följderna af dess kränkande.  Dessutom äro i själfva deras natur några saker omöjliga till och med för Gud, såsom skrifterna uppgifva. 

Det är omöjligt för Gud att ljuga. (Ebr. 6: 18.)

»Han kan icke förneka sig själf.»  (2 Tim. 2: 13.) 

     Han kan icke göra orätt, och därför kunde han icke välja någon annan än den visaste och bästa planen för att bringa sina skapelser till världen, om ock vår kortsynta blick for en tid är ur stånd att skönja den oändliga vishetens dolda källor.

Though opposed
to evil,
God does
permit it.

»icke är en Gud, som har behag till ogudaktighet».  (Ps. 5: 5.) 

     Ehuru en fiende till det onda i alla afseenden tillstädjer Gud detsamma (d. v. s. han hindrar det icke) för en tid, emedan hans vishet ser ett sätt, på hvilket det kan tjäna till en varaktig och värdefull lärdom för hans skapelser.

     Den princip, hvars resultat, då den är verksam, är välgörande och som till slut åstadkommer ordning, harmoni och lycka, kalla vi en rätt princip, och den motsatta, som åstadkommer disharmoni, olycka och fördärf, kalla vi en orätt princip.  Resultaten af dessa principer i verksamhet kalla vi godt och ondt, och den med förstånd begåfvade varelse, som förmår urskilja den rätta principen från den orätta och frivilligt låter sig styras af den ena eller den andra, kalla vi dygdig eller syndig. 

Why didn’t God limit man’s experience?

    Det är till detta rättsmedvetande, som Gud alltid vädjar för att bevisa sin rättfärdighet eller rättvisa, och i följd af samma rättsmedvetande kunde Adam urskilja, att synden eller orättfärdigheten var någonting ondt, till och med innan han kände alla dess följder. 

     De lägre ordningarna af Gud skapelser äro icke begåfvade med detta rättsmedvetande.  En hund besitter en viss intelligens men icke till denna grad, ehuru han kan lära sig förstå, att vissa handlingar framkalla hans herres gillande och belöning och vissa andra hans ogillande.  Om han stule eller dräpte, skulle han icke kallas syndare, och om han skyddade egendom eller lif, skulle han icke kallas dygdig – emedan han är okunnig om den moraliska beskaffenheten af sina handlingar.

     Gud kunde hafva gjort människosläktet oförmöget att skilja mellan rätt och orätt eller gifvit det förmåga att endast urskilja och göra det rätta; men att hafva gjort människan sådan skulle hafva varit att göra blott och bart en lefvande maskin och visst icke en afbild af hennes skapare, hvad själsförmögenheterna [page 126] beträffar. 

     Eller han hade kunnat göra människan fullkomlig och försedd med fri vilja, såsom han ock gjorde, och sedan ha skyddat henne mot Satans frestelse.  I så fall skulle hon, enär hennes erfarenhet vore inskränkt till det goda, beständigt hafva varit utsatt för det ondas lockelser  utifrån eller för begärelsen inifrån, som skulle ha gjort den eviga framtiden oviss, och ett utbrott af olydnad eller oordning skulle alltid hafva varit en möjlighet.  Dessutom skulle det god aldrig hafva blifvit så högt värderadt förutan sin kontrast mot det onda.

Cain and Abel

Only
by comparing
results
can man
properly
appreciate
good and evil.

Liberty
of choice
is a part
of man’s
original endowment.

    Utdrifna ur Eden och beröfvade umgänget med honom lät Gud dem beröras af sjukdom, smärta och dod, att de sålunda måtte för alltid känna det onda och det okloka och öfvermåttan syndiga i synden.

   Genom att jämföra följderna kommo de att förstå och tillbörligt uppskatta båda, och Herren sade:

»Se, mannen har blifvit såsom en af oss, så att han vet hvad godt och ondt är.»  (1 Mos. 3: 22.) 

     Detta hafva deras efterkommande gemensamt med dem, undantagandes att de erhålla sin kännedom om det onda först och ej kunna fullt fatta, hvad det goda är, förrän de få erfara det i tusenårsåldern, såsom ett resultat af deras återlösning genom den, som då kommer att blifva deras domare och konung.

     Det rättsmedvetande eller omdömesförmåga angående rätt och orätt och den frihet att begagna sig däraf, som Adam besatt, voro biktiga drag i hans likhet med Gud.  Det rättas och orättas lag var skrifven i själfva hans väsen.  Den utgjorde en del af hans natur, alldeles såsom den utgör en del af den gudomliga naturen. 

    Men låt oss ej förgäta, att denna afbild eller likhet med Gud, denna människans natur, i hvilken [page 127] lagen ursprungligen var inskrifven, har förlorat mycket af sin tydlighet genom syndens utplånande och förnedrande inflytande.  Följaktligen är den icke nu, hvad den var hos den första människan. 

     Förmåga att älska innebär förmåga att hata.  Därför kunna vi sluta, att Skaparen icke kunde göra människan till en afbild af sig själf, med förmåga att älska och göra det rätta, utan den motsvarande förmågan att hata och göra ondt.  Denna valfrihet, kallad handlingsfrihet eller fri vilja, ar en del af mäniskans ursprungliga begåfning, och detta jämte det fulla måttet af hennes intellektuella och moraliska egenskaper gjorde henne till en afbild af hannes Skapare. 

     I den dag, som i dag är, efter sex tusen års förnedring, har så mycket af den ursprungliga likheten blifvit utplånad genom synden, att vi ej äro fria, bundna som vi äro till större eller mindre utsträckning genom synden och dess följder, så att synden numera faller sig lättare och därför behagligare för det fallna släktet än rättfärdigheten.

     Om tillfälle till synd ej hade blifvit tillstadt, skulle människan ej kunnat motstå densamma; följaktligen skulle det hvarken varit dygd eller förtjänst i att göra det rätta. 
    Gud söker sådana tillbedjare, som tillbedja honom i anda och sanning.  Han önskar medveten och beredvillig lydnad snarare än omedveten, mekanisk tjänst. 

    Han hade redan i verksamhet liflösa, mekaniska redskap, som utförde hans vilja, men hans afsikt var att göra någonting ädlare, en förståndsbegåfvad varelse efter hans eget beläte, [page 128] en herre för jorden, hvars lojalitet och rättskaffenhet vore grundade på en riktig uppfattning af rätt och orätt, godt och ondt.

     Skrifterna underrätta oss, att när den onda principens verksamhet tillstadts länge nog för att utföra Guds uppsåt, kommer den att för alltid upphöra att vara verksam, och att alla, som fortfarande låta sig styras daraf, skola för alltid upphöra att äga tillvaro.  (1 Kor. 15: 25, 26;  Ebr. 2: 14.) 

    Endast det att göra det rätta och de, som göra det rätta, skola evigt förblifva.

1.  Intuition

2.  Observation

3.  Experience

4.  Information

    Det finnes fyra sätt att veta något, nämligen genom intuition, iakttagelse, erfarenhet och underrättelse erhållen från källor, hvilka antagas såsom afgjordt sanna. 

     En intuitiv kunskap vore en omedelbar uppfattning, utan användande af förnuftsslut eller behofvet af bevis.  En sådan kunskap tillhör endast den gudomlige Jehova, den eviga kallan till all vishet och sanning, som med nödvändighet och i själfva sakens natur är alla sina skapelser öfverlägsen.  Därför kunde människans kunskap om godt och ondt ej vara intuitiv.

     Människans kunskap kunde hafva kommit genom iakttagelse, men i denna händelse måste det med nödvändighet hafva funnits någon framställning af det onda och dess följder för människan att iakttaga.  Detta innebure tillstädjandet af det onda någonstädes bland några varelser, och hvarför ej lika garna bland människorna och på jorden som bland andra annanstädes?

Hvarför skulle icke människan blifva detta åskådningsmaterial och fåsin kunskap genom praktisk erfarenhet? [page 129]  Detta är fallet: människan håller på att vinna en praktisk erfarenhet för egen räkning och utgör på samma gång åskådningsmaterial för andra, hafvande  »blifvit ett skådespel...för änglar».

Although deceived,
Eve was a transgressor.

»På den dag du däraf äter, skall du döden dö.»

     De hade därför en teoretisk kunskap om det onda, ehuru de aldrig iakttagit eller erfarit dess följder.  Följaktligen uppskattade de icke sin skapares kärleksfulla myndighet och hans välgörande lag, ej heller de faror, för hvilka han därigenom ämnade skydda dem.  De gåfvo därför vika för den frestelse, som Gud visligen tillstadde, och hvars slutliga nytta hans vishet spårat.

    Få begripa den svåra beskaffenheten af den frestelse, under hvilken våra första föräldrar föllo, och Guds rättvisa i att fästa en så sträng straffdom vid hvad som för många synes vara en så obetydlig förseelse; menen smula eftertanke skall göra alltsammans klart. 

    Skrifterna förtälja den enkla berättelsen om huru kvinnan, den svagare, blef bedragen och sålunda föll i öfverträdelse.  Hennes erfarenhet och bekantskap med Gud var till och med mera inskränkt än Adams, ty han skapades först, och Gud hade direkt meddelat honom före hennes skapelse kunskapen om syndens straff, under det Eva förmodligen erholl sin kännedom därom från Adam. 

     Det är tydligt, att sedan hon ätit af frukten, hon ej fattade bidden af sin förbrytelse – då hon ju satt förtroende till Satans bedrägliga och oriktiga framställning – ehuru hon troligtvis kände några aningar och lätta farhågor, att allt ej stod rätt till.  Men fastän hon blef bedragen, säger Paulus, att hon [page 130] föll i öfverträdelse.  Hon mar ansvarig för handlingen, ejuru icke så brottslig, som om hon hade syndat emot större ljus.  

     Då vi besinna, att de voro fullkomliga varelser, afbilder af Gud i moraliskt och intellektuellt hänseende, förstå vi, att det gudomliga elementet, kärlek, intog en mycket framstående plats hos den fullkomlige mannen gent emot hans älskade följeslagarinna, den fullkomliga kvinnan. 

    Inseende Evas synd och fruktande hennes död, och sålunda sin egen förlust (och det utan hopp on återfående, ty intet sådant hopp hade blifvit gifvet), bestämde sig Adam i förviflan för att icke lefva utan henne.  Anseende sitt eget lif olyckligt och värdelöst utan hennes sällskap delade han uppsåtligt hennes olydnad för att få dela den dödsdom. Hvilken han sannolikt antog hvilade öfver henne. 

     Båda voro därför ansvariga och »i öfverträdelse», såsom aposteln visar.  (Rom. 5: 14;  1 Tim. 2: 14.) 

    Men Adam och Eva voro ett, icke »två»; därför delade Eva den dom, som hennes uppförande hjälpte till att bringa öfver Adam. – Rom 5: 12, 17–19.

     Likväl beslöt Gud att tillstädja det onda, emedan han, då han ägde det för människans befrielse från dess följder [page 131] beredda botemedlet, såg att resultatet skulle blifva, att hon genom erfarenheten leddes till en full uppfattning »af det öfvermåttan syndiga i synden» och af dygdens makalösa glans i jämförelse därmed.  Sålunda skulle hon lära att så mycket högre älska och ära sin Skapare, hvilken är ursprunget och källan till allt godt,och för evigt sky det, som medförde så mycket ve och elände. 

     Alltså kommer det slutliga resultatet att blifva större kärlek till Gud och större hat till allt, som är i strid mot hans vilja, och följaktligen alla deras fasta grundande i evig rättfärdighet, hvilka komma att draga nytta af de lärdomar, Gud nu gifver genom tillständjandet af synden och därmed besläktade onda ting. 
|

     De, som råka i denna villfarelse, falla vanligtvis däruti vid försöket att finna en annan frälsningsplan än den, hvilken Gud beredt genom Kristi offer såsom vårt lösenspris. 

    Om de lyckas öfvertyga sig själfva och andra, att Gud är ansvarig för all synd, ondska och brottslighet, och att människan såsom ett oskyldigt verktyg i Guds hand tvingades till synd, så hafva de banat väg för den teorin, att icke något offer för våra synder, ej heller nåd i någon form, behöfdes utan helt enkelt rättvisa. 

     Och som de resonera, att Gud ville och åstadkom synden, och att ingen kunde motstå honom, så påstå de, att när han kommer att vilja rättfärdighet, [page 132] så skola alla likaledes vara öförmogna att motstå honom. 

   Men i allt dylikt resonerande åsidosättes helt och hållet människans ädlaste egenskap: vilje- eller valfriheten, det mest slående draget i hennes likhet med Skaparen, och människan förnedras teoretiskt till blott och bart en maskin, som verkar endast i den mån den påverkas.  

   Till och med den lilla myran har fått en viljeförmåga, som människan med sin större förmåga väl kan motstå och förhindra, men icke tillintetgöra.

God did not force man
to sin, but in His loving wisdom provided
a means
for his recovery.

     Gud har visserligen förmåga att tvinga människan antingen till synd eller rättfärdighet, men hans ord förklarar, att han icke har någon sådan afsikt.  Konsekvent skulle han icke kunna tvinga människan till synd, af samma orsak som han »icke kan förneka sig själf».  Sådant vore oförenligt med hans rättfärdiga karaktär och således en emöjlighet. 

    Och han söker endast sådanas tillbedjan och kärlek, som tillbedja honom i anda och i sanning.  För detta ändamål har han gifvit människan viljefrihet, lik hans egen, och önskar, att hon skall välja rättfärdighet.  Det, att han tillstadde människan att välja för sig själf, ledde till hennes fall från Guds gemenskap, ynnest och välsignelser, i döden.  

     Genom sin erfarenhet af synd och död lär människan praktiskt, hvad Gud erbjöd sig att lära henne teoretiskt, utan någon erfarenhet af synden och dess foljder å hennes sida. 

    Guds förutseende af hvad människan komme att göra begagnas icke emot henne såsom en ursäkt för att förnedra henne till ett blott maskinartadt väsen: tvärtom begagnas det till människans fördel, ty Gud, i det han förutsåg hvad riktning människan skulle taga, om hon finge full frihet att välja for sig själf, hindrade henne icke från att smaka synden och dess följder experimentalt; men han begynte [page 133] genast att sörja för ett medel att återställa henne från hennes första öfverträdelse genom att bereda en återlösare, en stor frälsare, i stånd att fullkomligt fraälsa alla dem, som genom honom skulle återvända till Gud.

     För detta ändamål – att människan måtte hafva en fri vilja och likväl sättas i stånd att draga nytta af sitt första tillkortakommande i dess missbruk, i olydnad mot Guds vilja – är det, som Gud icke allnast sörjt för en återlösen för alla utan ock för att kunskap om det sålunda erbjudna tillfället till försoning med honom skall betygas för alla i sinom tid. — 1 Tim. 2: 3–6. 

 
    Gud kan underhålla lifvet, så länge han finner för godt, till och med i trots af det verksamma, ondas förstörelseförmåga, men det vore lika omöjligt för Gud att för evigt underhålla ett sådant lif, som det är omöjligt för Gud att ljuga. 

     Det vill säga, det är moraliskt omöjligt.  Ett sådant lif kunde endast mer och mer blifva en källa till olycksalighet för sig själft och andra; därför är Gud allt för god för att underhålla en så onyttig och för sig själf och andra menlig tillvaro, och då hans underhållande makt undandrages, måste förstörelse, det naturliga resultatet af det onda, följa.

    Lifvet är en ynnest, en gåfva från Gud, och det kommer att för evigt vidmakthållas endast för de lydiga. 

     De närvarande lifvet, hvilket [page 134] från vaggan till grafven är blott ett döende, är, oaktadt allt det onda och alla de missräkningar, som därmed äro förknippade, någonting godt, en ynnest, till och med om det icke funnes något efter detta.  Det stora flertalet äro af denna tanke, undantagen (själfmördare) äro jämförelsevis få, och dessa ha våra domstolar upprepade gånger förklarat vara sinnesrubbade, enär de annars icke skulle på sådant sätt afskära sig från det närvarandes välsignelser. 

    Dessutom visar den fullkomlige mannen Adams uppförande, hvad hans barn skulle ha gjort under liknande omständigheter.

"Every good gift and every perfect gift is from above, and cometh down from the Father of Lights, with whom is no variableness, neither shadow
of turning."
James 1:17

The doctrine of Eternal torture
is NOT:
1. Scriptural
2. Consistent with God’s character
3. Part of
God’s plan

Evil is
not always
sin.

     Åt Adam gafs denna välsignelse i fullaste mått, men han åtvarnades, att han skulle beröfvas denna »gåfva», om han bruste i lydnad mot Gud --

»På den dag, du däraf äter, skall du döden dö». 

     Han visste ingenting om ett lif i evig pina såsom syndens straff. 

     Evigtvarande lif utlofvas ingenstädes åt några andra än de lydiga.  Lif är Guds gåfva, och död, motsatsen till lif, är det straff, han föreskrifver.

     Evig pina antydes ingenstädes i de gammaltestamentliga skrifterna, och endast några få uttalanden i nya testamentet kunna så misstydas, att de erhålla skenet af att lära detta, och dess återfinnas antigen bland.  Uppenbarelsebokens symboler eller bland Jesu liknelser och dunkla yttranden, hvilka icke förstodos af folket, som hörde dem (Luk. 8: 10), och hvilka tyckas blot föga bättre  förstås i dag.*

»Syndens lön är [page 135] döden.»  (Rom. 6: 23.)

»Den själ, som syndar, hon skall dö.» -- Hes. 18: 4.

    Men hvad skola dessa säga, om det nu kommer att visas, att världens tillfälle till och pröfning för lif skall blifva mycket mera gynnsamt än Adams var – och det just emedan Gud valde denna plan att låta Adams släkte på ett naturligt sätt dela hans straff.  Vi tro detta vara fallet och skola söka göra det klart.

     Sålunda sedt, var Jesu död, han som var den obesmittade, den syndfrie, en fullständig godtgörelse inför Gud för Adams synd.  Enär en man hade syndat och alla i honom hade delat hand förbannelse, hans straff, så köpte Jesus, då han godtgjort denna ene syndares straff, icke endast Adam utan alla hans efterkommande – alla människor – hvilka genom arf delade hans svaghet och synd samt dess straff, döden. 

     Efter att sålunda till fullo hafva köpt Adams och hans släktes lif [page 136]erbjuder sig Kristus att såsom sin säd, sina barn, upptaga af Adams släkte alla, som vilja antaga hans nya förbunds villkor och sålunda genom tro komma in i hans familj – Guds familj – och erhålla evigt lif.

     Sålunda skall Återlosaren »se sin säd (så många af Adams säd, som vilja mottaga adoption på hans villkor) och förlänga sina dagar (uppståndelse till ett högre plan än det mänskliga, som förlänades honom af Fadern såsom en belöning för hans lydnad)», allt på det mest otroliga satt – genom uppoffrandet af lif och afkomma.  (Es. 53: 10, eng. öfv.)  Och sålunda står det skrifvet:

»Såsom alla i Adam dö, så skola ock alla i Kristus göras lefvande.» -- Ordagrann öfv., 1 Kor. 15: 22.

"All that are in their graves...
shall come forth."

    De, som icke erhålla en full kunskap och genom tro komma i fullt åtnjutande af denna Guds ynnest i närvarande tid (och dessa utgöra det stora flertalet, barn och hedningar inberäknade), skola förvisso göra det i nästa ålder, eller »den tillkommande världen», den hushållning eller ålder, som följer på den närvarande. 

     För detta ändamål

»skola alla de, som äro i grifterna...gå därutur». 

    Och i den mån, hvar och en kommer till full insikt om det lösenspris, som erlades af vår Herre Jesus, och däraf följande förmåner, kommer han att betraktas såsom åter ställd på prof, likasom Adam var det, och åter kommer lydnad att medföra varaktigt lif och olydnad varaktig dod – den »andra döden». 

    Likväl kommer icke fullkomlig lydnad att kräfvas af någon, som saknar fullkomlig förmåga att bevisa densamma.  Under evangelii ålder har församlingens medlemmar, stående under nådesförbundet, haft Kristi rättfärdighet sig tillräknad [page 137] genom tron till att godtgöra deras oundvikliga brister i följd af köttets svaghet. 

     Gudomlig nåd skall också vara verksam för alla, som vilja mottaga den, under tusenårsåldern.  Ej förrän fysisk fullkomlighet uppnås (hvilket kommer att blifva allas förmånsrätt före tusenårsålderns slut), kommer absolut moralisk fullkomlighet att vantas. 

    Denna nya pröfning, som är resultatet af återlösningen och det nya förbundet, kommer att skilja sig från pröfningen i Eden däruti, att i denna pröfning hvarje enskilds handlingar inverka endast på hans egen framtid.

"But now is Christ risen from the dead, and become the firstfruits of them that slept.

"For since by man came death, by man came also the resurrection of the dead.

"For as in Adam all die, even so in Christ shall all be made alive."
I Corinthians 15:19-22

First Individual Opportunity

"Good tidings
of great joy
which shall be
unto all people."

    Vi svara: det första tillfället att vinna evigt lif gick förloradt för fader Adam och hela hans släkte, som ännu var i hans länd, på grund af hans olydnad. 

    Under denna ursprungliga pröfning »kom fördömelse öfver alla människor», och Guds plan var, att Adam och alla, som förlorade lif genom hans fall, skulle, sedan de smakat det öfvermåttan syndiga i synden och känt tyngden af syndens straff, genom Kristi återlösningsoffer få lägligt tillfälle att komma till harmoni med Gud genom tro på återlösaren.

     Om någon behagar kalla detta ett »andra tillfälle», må han göra så: det måste säkert vara Adams andra tillfälle, och åtminstone i en mening är förhållandet enahanda för hela det återlösta släktet; men det kommer att vara det första individuella tillfället för Adams afkomligar, hvilka, då de föddes, redan stodo under dödsdomen. 

    Vi må kalla det, hvad vi vilja, faktum är detsamma, nämligen att alla blefvo dömda till död på grund af Adams olydnad, och alla skola (under tusenårsåldern) åtnjuta ett fullt tillfälle att vinna evigt lif under det nya förbundets gynnsamma villkor.

     Såsom ängeln förklarade, är detta de goda tidenderna om »stor glädje, som skall vederfaras allt folket».  Och såsom aposteln betygade, måste denna Guds nåd – att var Herre Jesus »gaf [page 138] sig själf till en lösen för alla» -- förkunnas för alla »i sinom tid».  (Rom. 5: 17–19;  1 Tim. 2: 4–6.) 

     Människor, icke Gud, hafva begränsat detta tillfälle eller denna möjlighet att vinna evigt lif till evangelieåldern.  Gud däremot förtäljer oss, att evangelieåldern är blott för utväljandet af församlingen, det konungsliga prästerskapet, genom hvilket alla under en följande ålder skola föras till en noggrann kunskap om sanningen och förlänas tillfälle att försäkra sig om evigt lif under det nya förbundet.

If given an individual chance,
how many would have been found worthy
of life?

    Hvarför icke nu med ens gifva alla människor ett individuellt tillfälle till lif utan den långa proceduren att pröfva och fördoma Adam, att låta hans afkomma dela hans fördömelse, att återlösa alla genom Kristi offer och på nytt tillbjuda alla evigt lif på det nya förbundets villkor?

     Om ondt måste tillåtas på grund af människans handlingsfrihet, hvarför skall dess utrotande ske genom en sådan egendomlig och kringgående metod?

    Hvarför tillåta så mycket elände att träda emellan och komma öfver många, som till slut skola undfå lifvets gåfva såsom Guds lydiga barn?

     Ah! detta är punkten, kring hvilken det intressanta i detta ämne rör sig.  Tänk nu noga efter: -- Om Gud hade annorlunda anordnat vårt släktes fortplantning, så att barnen ej blefve delaktiga af följderna af föräldrarnas synder – svagheter, intellektuella, moraliska och fysiska – och om Skaparen ställt så till, att alla skulle fått undergå profvet under gynnsamma paradisiska omständigheter, och att endast öfverträdare skulle fördömas och »afskäras» (kolasis), huru många finge vi väl antaga blefve värdiga af lif och huru många ovärdiga däraf under alla dessa gynnsamma omständigheter?

     Om det enda fall vi hafva, Adams (och han var säkerligen i alla afseenden ett exempel på fullkomlig mandom), tages såsom kriterium, blefve slutsatsen den, [page 139] att ingen komme att befinnas fullkomligt lydig och värdig, emedan ingen skulle besitta den klara kunskap och erfarenhet om Gud, som i honom skulle utveckla fullt förtroende för Guds lagar utöfver hans personliga omdöme. 

    Det betygas, att det var Kristi kunskap om Fadern, som iståndsatte honom att obetingadt förtrösta och lyda.  (Es. 53: 11.) 

     Men antag, att en fjärdedel komme att vinna lif, eller gå ännu längre, antag, att hälften komme att anses värdiga, och att den andra hälften komme att lida syndens lön – döden.  Havd då? 

    Den hälft, som varit lydig och hvarken erfarit eller bevittnat synd, torde för alltid känna nyfikenhet gent emot det, som vore förbjudet, och endast hållas tillbaka genom fruktan för Gud och för straffet.  Deras tjänande kunde ej gå så af hjärtat, som om de kände godt och ondt och sålunda hade ett fullt begrepp om Skaparens kärleksfulla afsikter vid uppställandet af de lagar, som styra hans eget så väl som hans skapelsers handlingssätt. 

    Men hvarför göra det?  Det enda skälet vore det hoppet, att om de blefve återuppväckta och pröfvade på nyttt, några af dem skulle till följd af deras större erfarenhet under straffet då möjligtvis välja lydnad och lefva.

     Men äfven om en sådan plan visade lika goda resultat som den, hvilken Gud valt, så kunna dock allvarsamma invändningar göras däremot. 

(1.)  Det vore, för Gud, att handla partiskt mot sina skapelser och göra mer för de olydiga än för de lydiga.  

(2.)  Det vore att sätta premie å synden, och syndare skulle känna, att de kunde strafflöst synda och lita på en återlösning och ett andra tillfälle.  

(3.)  Och de, som [page 140] till en början icke beginge någon öfverträdelse, torde i all evighet känna sig obehindrade att synda åtminstone en gång i förlitande på Skaparens opartiskhet att göra lika mycket for dem som för de andra, om de någonsin skulle fatta det beslutet att sätta hans godhet på prof.  

(4.)  Detta skulle göra den gudomliga regeringen osäker i all evighet, och synden skulle icke vara bannlyst bortom möjlighetens gräns, med mindre den sista medlemmen af släktet hade smakat synden och dess lön.

    Till och med vårt inskränkta förstånd kan skonja, huru mycket bättre det är att hafva blott en fullkomlig och opartisk lag, som förklarar uppsåtlig synds lön vara död – förstörelse, afskärande från lif. 

    Sålunda begränsar Gud det onda, som han tillstädjer, genom att föranstalta, att Kristi tusenåriga regering skall åvägabringa det fulla utrotandet af det onda äfvensom af dem, som uppsåtligt göra ondt, och infora en evighet af rättfärdighet, grundad på full kunskap och fullkomlig frivillig lydnad af fullkomliga väsen.

2. Would not permit selection of "the body"

     Men om den första pröfningen hade varit en individuell pröfning, och om hälften af släktet hade syndat och blifvit individuellt fördömdt, skulle offret af en återlösare hafva erfordrats för hvarje fördömd individ. 

     Ett oförverkadt lif kunde återlösa ett förverkadt lif, men ej flera.  Den ena fullkomliga människan, »människan Kristus Jesus», som återlöste den fallne Adam (och hvad vi förlorat i och genom honom), kunde icke hafva varit »en lösen (ett motsvarande pris) för alla» under några andra omständigheter [page 141] än de, som gifvas vid handen af den plan, Gud valde.

    Om vi antoge, att hela antalet människor, som funnits sedan Adam, utgjorde ett hundra tusen millioner, och att endast hälften af dessa hade synbdat, skulle det vara nödvändigt, att alla de femtio tusen millioner lydiga, fullkomliga människorna doge för att kunna erlägga en losen (ett motsvarande pris) for alla de femtio tusen millionerna öfverträdare. 

    Sålunda skulle äfven enligt denna plan döden komma öfver alla, och en sådan plan skulle icke medföra mindre lidande än som för närvarande förekommer.

    Gud skulle icke rättvist kunna befalla de femtio tusen millionerna lydiga söner att gifva sina rättigheter, företräden och lif till lösen för syndarne, ty under hans egen lag skulle deras lydnad hafva förvärfvat rättighet till ett varaktigt lif. 

     Om alltså dessa fullkomliga människor ombeddes att blifva de fallnes återlösare, skulle Gud, såsom han gjorde med vår Herre Jesus, sätta någon särskild belöning i utsikt för dem, så att de för den glädje, som förelåg dem, måtte lida sina bröders straff. 

    Och om samma belöning skulle gifvas åt dem som åt vår Herre Jesus, nämligen att blifva delaktiga af en ny natur, den gudomliga, och att blifva upphöjda högt öfver änglar och herradömen och väldigheter och allt, hvad som kan nämnas – närmast Jehova (Ef. 1: 20, 21) – då skulle det blifva ett ofantligt antal på det gudomliga planet, hvilket Guds vishet synbarligen icke gillade.

     Än vidare skulle alla dessa femtio tusen millioner under sådana omständigheter vara jämlika och ingen den främste eller hufvudet bland dem, under det att den plan, Gud har funnit [page 142] för godt att välja, behöfver blott en återlösare, en, som är högt upphöjd till den gudomliga naturen, och sedan en »liten hjord» af dem, han återlöste, och som »vandra i hans fotspår» af lidande och själfförsakelse för att dela hans namn, hans ära, hans härlighet och hans natur, såsom hustrun delar mannens.

    De skola se, att allas fördömelse i en var raka motsatsen till någon skada: det var ett stort ynnestbevis mot alla, då det tages i sammanhang med Guds plan för beredande af rättfärdiggörelse för alla genom en annans offer.

     Det onda kommer att för alltid utplånas, då Guds afsikt med dess tillstädjelse skall hafva uppnåtts, och då det goda, som följer af återlösningen, fått samma utsträckning som syndens straff. 

    Det är emellertid omöjligt att rätt se och förstå denna del af Guds plan utan ett fullt begrepp om det syndiga i synden, naturen af dess straff, döden vikten och värdet af den lösen, som Herren Jesus erlade, och individens positiva och fullständiga återställelse till gynnsamma omständigheter – omständigheter, under hvilka han kommer att få den fullaste pröfning, innan han dömes värdig till belöningen (varaktigt lif) eller straffet (varaktig död).

as shown in the ransom.

    När [page 143] hans plan är fullt afslutad, skola alla tydligt kunna se hans visdom, kärlek, rättfärdighet och makt. 

    De komma att se den rättfärdighet, som icke kunde bryta mot den gudomliga förordningen eller frälsa det rättvist fördömda släktet utan ett fullt upphäfvande af dess straff genom en villig återlösare. 

     De komma att se den kärlek, som beredde detta ädla offer, och som hogt upphöjde Återlösaren till Guds högra sida, gifvande honom makt och myndighet att återställa till lif alla dem, som han hade köpt med sitt dyra blod. 

    De komma också att se den makt och vishet, som voro i stånd att åvägabringa en härlig framtid för hans skapelser och så leda hvarje motstridande inflytande, att det blifver ett redskap, med eller mot sin vilja, för befrämjandet och det slutliga fullbordandet af hans storartade planer. 

     Om det onda ej blifvit tillstadt och på detta sätt behärskadt af den gudomliga försynen, kunna vi ej se, huru dessa resultat hade kunnat uppnås.  Tillstädjandet af det onda för en tid ibland människorna lägger sålunda i dagen en långsynt vishet, som omfattade alla de åtföljande omständigheterna, uttänkte botemedlet och utstakade den slutliga utgången medels sin makt och nåd.

»Du skall älska Herren din Gud af allt ditt hjärta och af all din själ och af all [page 144] din kraft och af allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själf.»  (Luk. 10: 27.) 

     Då Guds uppsåt skola hafva blifvit förverkligade, kommer slutligen det härliga i den gudomliga karaktären att blifva uppenbart för alla med förnuft begåfvade varelser, och alla skola se, att det temporära tillstädjandet af det onda var ett vist drag i den gudomliga planen. 

    Nu kan detta skonjas endast af trons öga, som blickar han genom Guds ord till det, hvarom blifvit taladt genom alla de heliga profeternas mun från världens begynnelse – alltings återställelse.

Återställelsen, Gud lofvat,
fylla skall vår jord med frid,
och de arma, trötta, sorgsna
då få ro till evig tid.

Efter vedermödans trängsel
träder fridens furste fram.
Se, Guds rike skall upprättas,
och dess konung är Guds Lamm.

Han nu samlar sina egna
att med honom härska där.
Synd och död för evigt vika,
där Messias konung är.