Domens Day

»Jesus Kristus, som är rättfärdig».  

»Ty icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han gifvit åt Sonen». 

 Apg. 17: 31;  1 Joh. 2: 1;  Joh. 5: 22.

    Den allmänt hyllade åsikten är, att Kristus skall komma till jorden, sittande på en stor hvit tron, och att han kommer att kalla helgon och syndare i ordnade led inför sig till att dömas under stora naturskakningar: jordbäfningar, sig öppnande grafvar, remnande klippor och fallande berg; att de darrande syndarna komma att hamtas upp från djupen af eviga kval för att höra sina synder upprepade, endast för att återigen föras tillbaka till en evig och skoningslös fördömelse, och att helgonen skola hämtas från himmelen för att bevittna de fördömdas elande och förtviflan, för att återigen höra utslaget i sina egna mål och sedan vända tillbaka. 

     Enligt den förhärskande meningen erhöllo alla sin dom och vedergällning vid döden; och den ifrågavarande, som för åtskillnadens skull vanligen kallas den yttersta domen, är blott och bart ett upprepande af denna första dom, men för intet upptänkligt ändamål, enär man påstår, att ett slutligt och oföränderligt utslag fälles vid döden.  [page 146]

Parable of the
Sheep and Goats

     En liknelse är aldrig en exakt framställning, utan blott och bart en belysning af en sanning genom någonting, som i många afseenden liknar densamma.  Om denna liknelse vore en bokstaflig framställning af det sätt, på hvilket domen kommer att försiggå, skulle den ha afseende på får och getter i bokstaflig mening, alldeles som orden lyda, och icke alls på människosläktet. 

     Låtom oss nu betrakta en mera skriftenlig så val som mera förnuftsenlig åsikt om utförandet och resultatet af den stora domsdag, Gud har fastställt, med hvilken förnufts- och skriftenliga slutsats alla liknelser och bilder böra stämma öfverens och verkligen göra det.

"Day"
can represent
a period of time.

    Så till exempel tala vi om Noas dag, Luthers dag, Washingtons dag; och så kallas i bibeln hela skapelsetiden en dag, [page 147] ty vi läsa om »den dag, då Herren Gud gjorde himmel och jord» (1 Mos. 2: 4) – en lång, bestämd tidrymd. 

      Vidare läsa vi om »frestelsedagen i öknen», fyrtio år (Ebr. 3: 8, 9), »frälsningens dag» (2 Kor. 6: 2), likaså »hämndens dag», »vredens dag» och »nödens dag» -- uttryck, använda om en tidrymd af fyrtio är i slutet af den judiska åldern och om en liknande period af nöd i änden af evangelii ålder. 

     Åter läsa vi om »Kristi dag», »domens dag» och »hans dag» -- termer användbara om tusenårsåldern, i hvilken Messias kommer att härska öfver samt regera och döma världen i rättfärdighet, hvarvid han kommer att bevilja pröfning så väl som fälla utslag. 

    Och om denna tidrymd står det skrifvet:  Han skall döma världen i rättfärdighet och på sin dag visa, hvem som är den salige och ende härskaren, Konungen öfver alla konungar och Herren öfver alla herrar.  (Apg. 17: 31;  1 Tim. 6: 15.) 

     Hvarfor man skulle antaga, att denna domsdag består af blott told eller tjugufyra timmar, under det man medgifver den vidsträcktare betydelsen af ordet dag i andra liknande fall, är omöjligt att fatta utan genom den tanken, att man blifvit påverkad af traditionen utan behöriga bevis eller behörig undersökning.

    Den första stora domen (pröfning och utslag) ägde rum i begynnelsen, i Eden, då hela människosläktet, [page 148] representeradt i dess hufvud, Adam, stod på prof inför Gud.  Resultatet af denna pröfning var utslaget: skyldig, olydig, ovärdig lifvet; och det pålagda straffet var döden:... »du skall döden dö».  (1 Mos. 2: 17.)  Och det är på detta sätt, som »alla dö i Adam». 

    Pröfningstiden i Eden var världens första domsdag, och domarens (Jehovas) utslag har allt sedan blifvit tillämpadt.

Every funeral procession demonstrates the death sentence.

Death is
like a sleep;
Resurrection is like an awakening.

"Lazarus,
Come Forth!"

»Guds vrede uppenbaras från himmelen öfver all orättfärdighet.» 

     Den kan ses i hvarje likprocession.  Hvarje graf är ett vittne därom.  Den kännes i hvarje plåga och smärta vi förnimma, hvilket alltsamman är följder af den första pröfningen och domen – Guds rättfärdiga dom, att vi äro ovärdiga det lif och de välsignelser, som ursprungligen voro beredda åt människan, så länge hon var lydig och bibehöll Guds beläte. 

    Men människosläktet har blifvit återlöst från domen af den första pröfningen genom det ena offret för alla, som den store Återlösaren gaf. 

     Alla äro återlösta från grafven och från döden – förstörelse – hvilken i betraktande af denna återlösning ej längre kan anses vara död i ordets fulla evigtvarande bemärkelse, utan snarare en tillfällig sömn, emedan alla på tusenårsdagens morgon komma att uppväckas af Lifgifvaren, som återlöste alla. 

    Endast församlingen, de troende i Kristus, hafva ännu i någon mening frigjorts från eller »undflytt» denna ursprungliga dom och straffbestämmelse; och deras frihet därifrån är ännu icke verklig utan endast räknas så genom tron. Endast »i hoppet äro vi frälsta».

     Vår verkliga frigörelse från detta dödsstraff (som vi ådragits i Adam och undfly genom att ingå i Kristus) kommer ej att till fullo erfaras förrän på uppståndelsens morgon, då vi skola mättas med att uppvakna i vår  Återlösares likhet.  (Ps. 17: 15;  1 Joh. 3: 2.) 

    Men det förhållandet, att vi, som hafva kommit till kunskap om Guds nådefulla plan i Kristus, hafva »undflytt det i världen (annu) rådande [page 149] fördärfvet», bevisar alls icke, att för andra icke finnes något framtida hopp om undflyende, utan snarare motsatsen därtill, ty vi aro en förstling åt Gud af hans skapelser. 

     Vårt undflyende från döden i Adam till lifvet i Kristus är endast en försmak af den befrielse, som tillkommer enhvar, som vill blifva befriad från förgängelsens träldom (döden) till den lifvets frihet, som tillhör alla, hvilka Gud skall erkänna såsom söner. 

    Alla, som vilja, kunna befrias från död till lif, oberoende af de skillnader i natur Gud beredt at sina söner på olika tillvarelseplan.  Evangelii ålder är pröfningsdagen för lif eller död för dem, som äro kallade till den gudomliga naturen.

     Förhållandet är icke, att Gud anser sitt utslag vid den första domen orättvist, utan att han har beredt en återlösning från de första domens straff i afsikt att kunna bevilja en annan dom (pröfning) åt hela släktet under mera gynnsamma omständigheter, då alla hafva haft erfarenhet af synden och dess följder. 

     Gud har icke ändrat sig ett jota i fråga om sitt ursprungliga uppsåt, som han fattade före världens begynnelse.  Han låter oss uttryckligen veta, att han icke förändrar sig, och att hand ingalunda kommer att fritaga de skyldiga. 

    Han kommer att till fullo utkräfva det straff, som han rättvist afkunnade.  Och detta straff har till fullo blifvit utgjordt för oss af den återlösare eller ställföreträdare, Gud själf beredt – Jesus Kristus, som »af Guds nåd (ynnest) smakade doden for alla». 

     Då var Herre sålunda köpt Adam och hans släkte med sitt eget lif, kan [page 150] han nu i harmoni med lag och rättfärdighet gifva alla ett nytt tillbud till lif.  Och detta erbjudande till alla kallas det nya förbundet, som är garanteradt genom hans död. – Rom. 14: 9;  Joh. 5: 22;  Ebr. 10: 16, 29;  1 Tim. 2: 6.

    Gud har högt upphöjt honom, ända till den gudomliga naturen, att hand må blifva en furste och frälsare (Apg. 5: 31), på det han må kunna återföra från döden och bevilja dom åt alla, som han köpte med sitt eget dyrbara blod.

    Gud har öfverlämnat all dom åt Sonen och har gifvit honom all makt i himmelen och på jorden. – Joh. 5: 22.

The character of Jesus guarantees
a just and
merciful trial.

    Enär detta är skriftens tydliga förklaring, är där ingenting att frukta, utan tvärtom hafva alla stor anledning att fröjdas vid motseendet af domens dag. 

     Domarens karaktär är en tilllräcklig borgen för att domen kommer att blifva rättvis och barmhärtig, och tillbörlig hänsyn kommer att tagas till allas skröpligheter, till dess de villiga och lydiga äro återställda till den ursprungliga i Eden förlorade fullkomligheten.

Samson,
a Judge of Israel

Egyptian Slavery

»Men Israels barn ropade till Herren, och Herren lät då bland Israels barn en frälsare uppstå...Otniel. [page 151] 

Och Herrens ande kom öfver honom, och han blef domare i Israel...drog ut till strid...blef öfvermäktig, och landet hade nu ro i fyrtio år.»  (Dom. 3: 9—11.) 

     Så äfven här.  Ehuru världen länge varit under motståndarens, Satans, makt och förtryck, skall likväl han, som utplanade allas synder med sitt eget dyra blod, inom kort taga sin stora makt och regera. 

    Han kommer att befria och döma dem, hvilka han så älskade, att han återlöste dem.

    Med denna slutsats öfverensstämmer allt, hvad profeterna förklara.  Det heter:

»Han skall döma jordens krets med rättfärdighet och folken med rättvisa.» -- Ps. 98: 9.

The reign of Christ will be to
educate, train, and discipline man.

Adam forfeited life by his disobedience.

    Och likasom den första pröfningen hade en begynnelse, fortgick och slutade med ett domsutslag, så kommer det att blifva med den andra, och domen kommer att blifva lif for de rättfärdiga och död för de orättfärdiga.  Den andra pröfningen kommer att blifva mera gynnsam än den första på grund af den erfarenhet, som vunnits genom resultaten af den första pröfningen. 

     I olikhet med den första kommer i den andra pröfningen hvar och en att ställas på prof endast för sig själf och ej för en annan.  Ingen kommer då att do till följd af Adams synd, eller till följd af ärfda ofullkomligheter. 

    Man skall icke mer säga:

»Fäderna hafva ätit sura drufvor, och barnens tänder hafva blifvit ömma däraf», utan:

»hvar man, som äter sura drufvor, hans tänder skola blifva ömma däraf.»  

»Den själ, som syndar, hon skall dö.»  (Jer. 31: 29, 30;  Hes. 18: 4.) 

     Och det kommer att gälla om världen då, likasom det gäller om församlingen nu, att man icke kommer att dömas efter hvad man icke har, utan efter hvad man har.  (2 Kor. 8: 12.) 

    Under Kristi regering kommer människosläktet att så småningom [page 152] uppfostras, öfvas och disciplineras, till dess det uppnår fullkomlighet.  Och nar det har nått fullkomlighet, kommer fullkomlig harmoni med Gud att fordras, och hvem som helst, som brister i fullkomlig lydnad, kommer att afskäras, i det han dömes ovärdig lif. 

     Den synd, som bragt död öfver släktet genom Adam, var helt enkelt en enda handling af olydnad; men genom denna handling föll han från sin fullkomlighet.  Gud hade rättighet att fordra fullkomlig lydnad af honom, enär han skapades fullkomlig, och han kommer att fordra detsamma af alla, då det stora verket att återställa dem ar fullbordadt. 

    Ingen, som då i minsta mån brister i fullkomlighet, kommer att åtnjuta evigt lif.  Att då brista i fullkomlighet blifver att uppsåtligt synda emot fullt ljus och fullkomlig förmåga.

»Den, som dör ung, skall dö först vid hundra ars alder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas af förbannelsen.»  (Es. 65: 20.) 

     Sålunda måste alla få åtminstone ett hundra års pröfning, och om de ej äro så motsträfviga, att de vägra att göra framsteg, dommer deras pröfning att fortgå under hela Kristi dag och nå sin höjd-och ändpunit först vid dess slut.

    Dessa och andra skriftställen visa, att vid dess slut skola de två klasserna hafva blifvit fullständigt [page153] åtskilda; de lydiga och de olydiga, de, som äro i harmoni med bokstafven och anden af Guds lag, och de, som ej äro i harmoni därmed. 

     Den lydiga klassen visas vara den talrikaste.  De inga uti evigtvarande lif, och de öfriga sändas tillbaka till döden (lifvets utsläckning), samma utslag som vid den första domen, från hvilken de hade blifvit frigjorda af Kristus, som försäkrade sig om rätten att befria dem genom erläggandet af deras lösen – genom sin död. 

    Detta kommer att blifva deras andra död.  Ingen lösen kommer att erläggas för dem, och det finnes ingen frigörelse eller uppståndelse för dem, emedan deras synd är en uppsåtlig, personlig synd emot fullt ljus och tillfälle under en den mest gynnsamma personliga pröfning.

Deeds
of the present
will receive
their just reward.

The Good Samaritan

»Herrens ögon äro öfverallt; de gifva akt på både onda och goda», och:

»Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt, hvad förborgadt är, ehvad det är godt eller ondt.»  (Ord. 15: 3;  Pred. 12: 14.) 

     De goda och de onda gärningarna i den närvarande tiden komma att erhålla en rättvis vedergällning antingen nu eller hädanefter.  

»Somliga människors synder äro uppenbara och gå före dem till dom, men för andra följa de ock efter.»  (1 Tim. 5: 24.) 

    Inga andra än Herrens gynnade »lilla hjord» hafva ännu tillräckligt ljus för att ådraga sig det slutliga straffet, den andra döden.  Här endast vidröra vi frågan om världens närvarande tillräknelighet, lämnande enskildheterna åsido för senare undersökning.

and

The House
of Sons

     De, som lyckas bestå pröfningen för endera af dessa särskilda klasser, skola icke komma i domen med världen utan skola utfå sin belöning, då världen kommer i domen.  De komma att blifva Guds redskap för att välsigna världen – för att gifva människorna den undervisning och öfning, som är nödvändig för deras slutliga pröfning och dom. 

»Veten I icke, att de heliga skola döma världen?» 1 Kor. 6: 2.

    Dessa på förhand dömda klasser voro, liksom det öfriga människosläktet, en gång under den adamistiska fördömelsen, men blefvo genom tron delaktiga i det goda, som följde på Kristi död.  Efter att hafva blifvit rättfärdiggjorda genom tron på återlösningen och efter att så hafva uppfyllt villkoren för deras respektiva kallelser räknas de värda hög upphöjelse till poster af ära och myndighet.

The trial
of these classes
is more severe than the trial
of the world.

     Dessa hafva lidit förföljelse för rättfärdighetens skull, under det att då människor komma att belönas för rättfärdighet och [page 155] straffas endast för orättfärdighet.  Dessa hafva haft stora stötestenar och snaror på sin väg, hvilka skola vara aflägsnade, när världen sättes på prof. 

    Men om dessa två särskilda skarors pröfning har varit mycket skarpare än hvad världens kommer att vara, så är också deras belöning i motsvarande grad större.

    De slå den långt bort ifrån sig och vilja icke ens höra talas därom.  De ha ingen föreställning om de välsignelser, som äro i beredskap för världen under hans härliga regering, hvilken Gud har förordnat till att döma världen i rättfärdighet. 

     Bland de största af de förblindande inflytelser, som Satan uppfunnit för att hålla människor i okunnighet om sanningen rörande domens dag, hafva varit de villfarelser, som insmugit sig i de olika religiösa sekternas trosbekännelser och sång- eller psalmböcker.  Många ha kommit att fästa större vikt vid dessa villfarelser än vid Guds ord.

     Huru olika betraktade ej profeterna och apostlarna den utlofvade domsdagen!  Lyssna till Davids triumferande profetiska ord (1 Krön. 16: 31—34).  Han säger:

A glorious and desirable day!

KRISTI DAG.

Gud har lofvat en sällhetens dag,
och i tron vi dess ankomst nu se,
då vår Frälsares god behag
skall för alla nationer sig te.

Då de döda från grafven uppstå,
och de sjuka få hälsa igen.
Och långt fjärran från sorger de då
ledas fram af sin konung och vän.

Se, en konungslig väg öppnas där,
stötestenar ej finnas därpå.
Ej för favitska naror där är,
intet lejon man finner mer då.

Alla tårar Gud då torkar af
och afslöjar sitt eviga råd.
Den gudomliga kärlekens haf
uppenbarar för alla hans nåd.